Illustration Peter Larsson. Ett åkerdike med branta kanter har restaurerats genom att slänterna har fasats av och små hästskovåtmarker har anlagts där dräneringsrör mynnar.
Mekaniseringen av jordbruket och behovet av större jordbruksarealer från mitten av 1800-talet medförde stora förändringar i och kring vattendragen. Bäckarna rätades ut, fördjupades och fick branta kanter. Långa sträckor kulverterades och åkrarna längs med vattendragen dränerades. Strandzonen försvann och med den de funktioner och organismer som är knutna till den.
Eftersom åkrarnas dräneringssystem ligger drygt en meter under marknivån måste man gräva bort de höga och branta dikeskanterna för att åstadkomma en våtmarksmiljö kring diket. Tvåstegsdiken är en typ av restaurerade diken där dikesslänterna är tvådelade som i ett trappsteg. Det skapar en djupare fåra i mitten där vattnet rinner vid normala flöden och en översvämningszon som svämmas över vid högflöden.
Ovan ett exempel från Långeberga där man fasat av kanterna på ett åkerdike och låtit vegetationen etablera sig. Det ger mer plats för vattendraget som kan börja slingra sig fram istället för att vara en rak kanal.
Översvämningszonen på båda sidorna av vattendraget minskar översvämningsrisken på övrig mark, eftersom vattnet har någonstans att breda ut sig under högflöden. Det ökade utrymmet ger en lägre flödeshastighet, vilket minskar erosionen. Partiklar i vattnet får möjlighet att sjunka ner och sedimentera på översvämningszonen och det minskar vattnets näringshalt och grumlighet.
Växtligheten får bättre fäste när kanterna inte är så branta och ljuset kommer till på ett annat sätt. Med mer växtlighet och längre uppehållstid för vattnet då bäcken slingrar sig fram gör att vattnet renas bättre. Djur får skydd och kommer åt att dricka vatten i bäcken. Dagens odlingslandskap har brist på fuktig mark som svämmas över med jämna mellanrum och det ger växter och djur som trivs på sådan mark en chans till livsrum. Området blir också mer attraktivt ur rekreationssynpunkt.
Nedan ytterligare ett exempel från Lussebäcken i Långeberga. Man ser tydligt på bilden längst till vänster att vattendraget var utsatt för mycket erosion vid högt vattenflöde innan restaureringen.
