Våtmarker

Landskapets förändring

Våtmarker var förr ett naturligt inslag i landskapet. Mekaniseringen av jordbruket och behovet av större jordbruksarealer från mitten av 1800-talet medförde dock stora förändringar i och kring vattendragen. Dikningsföretag såg till att åkermarken inte påverkades av vattendrag eller våtmarker, vilket i många fall betydde att våtmarkerna torrlades.

Jämför historiska och moderna kartor över Råån här>>

Våtmarker och dammar fyller flera viktiga funktioner. De magasinerar nederbörd och verkar flödesutjämnande, vilket minskar erosionen i vattendragen. De utgör livsrum åt många olika organismer och fungerar även som naturens egna reningsverk genom att reducera och fastlägga näringsämnen, sediment, metaller och miljögifter.

Naturligt effektiva ”reningsverk” …

Våtmarkens kapacitet att rena vatten varierar bland annat med belastningen. En våtmark belägen i en huvudfåra – som tar emot stora mängder näringsrikt vatten – kan avlägsna över 2000 kg kväve och 40 kg fosfor per hektar och år. En våtmark i ett biflöde kan rena vattnet från runt 400 kg kväve och 20 kg fosfor per hektar och år.

… med positiva effekter

När en våtmark anläggs består den av öppet vatten och flacka stränder. Mycket snart anländer insekter, växter och fåglar – och våtmarken fylls av liv. Hur den utvecklas beror bland annat på om slänterna klipps, betas eller tillåts växa igen. Vattendjupet spelar in, liksom hur vattnet rör sig genom våtmarken och på vilka ämnen som finns i vattnet. Våtmarkerna ändrar på så sätt karaktär och med tiden bildar de en mångfald av olika miljöer med en ännu större variation av arter. Många arter, exempelvis groddjur och vadarfåglar, är beroende av våtmarker för sin fortplantning och överlevnad. Ett annat välkänt exempel är storken som försvunnit från Skåne och nu utplanteras på försök.

Foto på damm

Bälteberga E ligger på en betesmark intill Råån och får sitt vatten från ån. Vid högflöde översvämmas marken kring den grunda dammen till gagn för våtmarks-älskande växter. Betande kor kring våtmarken håller öppet och gynnar speciell flora och vadarfåglar. 

Foto Vallåkra a

Vallåkra a får dräneringsvatten och dagvatten som förr rann direkt ut i ån. I dammen renas vattnet och en mängd djur och växter får livsrum. Varje år får flera hundra skoleelever lära sig om ekologin och livet i våtmarker vid dammen och ån. Området kring dammen hålls öppet av Vallåkra intresseförening och här finns bänkar och bord att sitta vid.

Åkrar utgör vandringshinder för såväl djur som människor. Att anlägga våtmarker och restaurera vattendrag ökar också möjligheterna för allmänheten att röra sig i landskapet. Ju mer utrymme vi skapar för våtmarker och slingrande vattendrag desto bättre skyddade är vi mot översvämningar, torka och erosion i framtiden.

 

Foto Tjutebro

Den första våtmarken anlades i Tjutebro 1991. Den tar emot vatten från dräneringsledningar från omgivande åkermark. Marken runt dammen betas av får och i dammen har de boende en liten brygga och en roddbåt. Anlagda dammar kan med fördel användas för bevattning. Det är skonsammare mot miljön eftersom uttag från åar och bäckar under torrperioder stressar djurlivet. 

 

Foto på damm

Södergårds kvarndamm är anlagd genom dämning av vattendraget med en betongvall och ett s k Thomsonöverfall, som tillåter reglering av vattennivån. Dämning är ett lätt sätt att anlägga en damm, men det kan också hindra vandrande fisk. Här bedömdes det inte göra det eftersom vattendraget uppströms var kulverterat.  

Hur renas vattnet i en våtmark?

Denitrifikation (kväve)

Bakterier omvandlar kvävet i vattnet från nitrat (NO3-) till kvävgas (N2). Det är samma luftkväve som utgör 78 procent av luften vi andas in. Under gynnsamma förhållanden är detta en mycket effektiv process. Eftersom denitrifikationsbakterier behöver ett underlag att sitta på är det en fördel om vattenmassan innehåller mycket undervattensväxter. Dessutom innehåller växterna kol, som är näring för bakterierna.

Sedimentation (fosfor och andra ämnen)

När vatten passerar genom våtmarken minskar flödeshastigheten och små partiklar hinner sedimentera. Därför är det viktigt att ha ett djupare parti framförallt i inloppet. Fosfor är ofta bundet till partiklar och sedimentation är den huvudsakliga mekanismen för att avlägsna fosfor. Tungmetaller och vissa organiska föroreningar, såsom läkemedel eller bekämpningsmedel, kan också fångas genom att låta dem sedimentera i våtmarken. Dagvattendammar är utformade för just sedimentation. För dagvattendammar installeras oljeavskiljare om det finns risk för oljespill. För att undvika att sediment sköljs ut ur våtmarken vid höga flöden kan det med tiden bli nödvändigt att rensa bort sediment.

Upptag i växtlighet (kväve och fosfor)

Vattenväxter tar upp kväve och fosfor och använder dem för sin tillväxt. Jämfört med denitrifikationen är växternas upptag ganska litet. Växter är ändå viktiga i en våtmark; dels är näringen ”låst” i växterna under växtsäsongen vilket hindrar tillväxt av alger och ger ett klarare vatten. Dels är växter underlag och kolkälla för denitrifikationsbakterierna. En våtmarks förmåga att rena vatten beror bland annat på hur den är utformad och på hur stort tillrinningsområdet är. En långsmal våtmark är effektivare än en rund. Ju mer näringsrikt vatten våtmarken tar emot, desto större mängd näring avlägsnar den i kilogram räknat.

Vi ligger fortfarande efter

Sverige har formulerat 16 miljömål som beskriver vad vi ska göra för att förbättra miljön. Naturvårdsverkets uppföljning visar att målen för våtmarker inte nås till år 2020. EU:s ramdirektiv för vatten ställer krav på medlemsländerna att uppnå god ekologisk och kemisk status i våra vatten. Även här är vi långt ifrån målen. Genom att fortsätta satsa på våtmarker och vattendragsresturering tar vi ett viktigt steg mot att uppfylla Sveriges miljömål och de lag­krav som ställs på oss i vattendirektivet.

Här kan man läsa mera om Skånes miljömål >>

Rååns våtmarker

Från tiden före 1850 och fram till 1990 minskade våtmarksarealen inom Helsingborgs kommun från drygt 30 % till 1 % , en minskning med 97-98 %. Från 1990-talet har man anlagt ett 60-tal nya våtmarker i Rååns avrinningsområde.

TILL KARTA över Vattenrådets anlagda våtmarker och tvåstegsdiken här >>

Läs mera om våtmarker i “Anlagda våtmarker, tvåstegsdiken och dagvattendammar inom Helsingborgs stad, Stadsbyggnadsförvaltningen, 2015″ >> 

Reningseffekt i Ormastorp S

I våtmarken Ormastorp S har ett övervakningsprogram för att studera reningseffekten av kväve och fosfor genomförts av förbundet och av Miljökontoret i Helsingborg sedan 1992. Resultaten av dessa undersökningar har sammantaget visat på god reningseffekt av såväl kväve som fosfor. Resultaten visar på stor inom- och mellanårs- variation, sannolikt till följd av variationer i flöden och närsalthalter i vattendragen.

Mätresultaten från Ormastorp S under perioden 1998 – 2002 visar på en genomsnittlig reningseffekt av totalkväve på 876 kg/ha dammyta och år eller 4,8 %. Resultaten visar relativt stor spridning i reningseffekt inom intervallet 273-1914 kg/ha dammyta och år.

Diagram rening av totalfosfor

Den genomsnittliga reningseffekten av totalfosfor är 45 kg/ha dammyta och år eller 28 %. Resultaten visar relativt stor spridning i reningseffekt inom intervallet 0-104 kg/ha dammyta och år.

Diagram avseende belastning och reduktion av totalfosfor

I en undersökning utförd av Ekologgruppen (Ekologgruppen. 2003. Biologi och vattenkemi i nya dammar. Undersökningar 2000-2002. Slutrapport) i tre anlagda dammar inom Kävlingeå- och Höjeå-projekten visar mätningarna under åren 2000-2001 på sambandet mellan belastning och retention. Det framgår tydligt att de tre dammarnas förmåga till vattenrening varierar kraftigt sinsemellan och att denna variation framför allt beror på näringsämnesbelastningen. Generellt kunde konstateras att ju högre belastning en damm utsattes för desto större blev retentionen. Den absoluta avskiljningen av kväve i de tre dammarna låg mellan 370 och 2500 kg/ha/år medan den relativa kväveavskiljningen låg mellan 4 och 9 %. Den totala fosforretentionen uppgick i absoluta tal till mellan 17 och 49 kg/ha/år. Detta motsvarar en reduktion på mellan 10 och 30 %.